De är vanliga, fina, blommar under en lång säsong, uppskattas av pollinatörer och varenda del av dem går att äta. Det är egentligen ett mysterium att inte maskrosor är mer populära. En gräsmatta full med dessa knallgula blommor borde väcka glädje snarare än bekämpningsmani.
Ska vi vara noga är ”maskros” egentligen inte tillräckligt specifikt uttryckt. Det finns nämligen ungefär 1 000 olika arter i maskrossläktet i Skandinavien och även i en gräsmatta kan det hittas tiotals olika arter. Många av dem är dock oerhört lika varandra.
”Maskrosor är en av de viktigaste nektarkällorna bland arterna som vanligen anses vara ogräs”
Studien ”Opportunities and threats for pollinator conservation in global towns and cities”
Att maskrosor ofta benämns som ”ogräs” handlar delvis om vår konstiga syn på allt som är önskvärt och icke önskvärt i trädgården, men det beror kanske också på att det faktiskt finns en samling maskrosor på ungefär 500 småarter som kallas just ”ogräsmaskrosor”. Visst kan de vara lite jobbiga att gräva upp och de sprider sig effektivt, men det finns verkligen betydligt värre växter att ha utspridda i trädgården.
100 småblommor i varje blomkorg
För att se skillnad på olika maskrosor måste dels bladen studeras, men också blommorna och här kanske nästa överraskning kommer. Det som de flesta kanske tänker på som blomman (det gula ”huvudet” på stjälken) är egentligen upp till 100 småblommor. På bilden ovan är vildbina på väg ner i varsin blomma. Maskrosor tillhör de korgblommiga växterna som ser ut ungefär som en färdig, noggrann och extremt färgkoordinerad bukett.
Den här formen på blommorna uppskattas av insekter. De är perfekta landningsplattformar för större flygfän och eftersom de är öppna är det lätt för pollinatörer att komma åt födan. Värre är det med blommor som ser ut som ”cheerleader-bollar” där man måste bläddra bland bladen för att komma åt nektar och pollen. Sådana blommor försvårar för insekterna.
Håller igång länge
En annan fin egenskap hos maskrosorna är att de blommar under stora delar av året. De kan vara bland de första som slår ut om våren och bland de sista som vissnar på hösten. Det är precis den sortens blommor som rekommenderas i de flesta guider till biologisk mångfald. Inte minst för årets första bin som behöver alla födokällor de kan hitta tidigt på våren.
”En hög andel av nektarproduktionen tidigt på våren stod inhemska ogräsarter för – speciellt maskrosor”
Studien ”Food for Pollinators: Quantifying the Nectar and Pollen Resources of Urban Flower Meadows”
Förutom humlor och andra bin besöks maskrosor också av skalbaggar, fjärilar och blomflugor. Flera fjärilars larver har också maskrosor som värdväxt. När blommorna vissnat kan frökapslarna dessutom utgöra föda åt fåglar. De förser med andra ord djur med föda från tidig vår till sen höst.
Förutom att maskrosor är generösa med mat åt andra djur är de egentligen konstigt förbisedda som mat åt oss människor. Det går att äta hela växten, från blommorna till rötterna. Smaken på bladen påminner en del om ruccola, som för övrigt växer vilt i Sverige under namnet senapskål. Men de är godast på våren. Resten av året går det att göra te på bladen och blommorna. Dessutom ska det gå att rosta rötterna för att göra kaffesubstitut. Rötterna ska då torkas, hackas, rostas och sedan malas. Låt sedan dra i kokande vatten. Blommorna kan du göra sirap på.
Som om inte alla dessa användningsområden räckte har forskare vid Washington university kommit fram till att maskrosornas små frön är perfekta att använda som pipett i laboratoriemiljö. Ett liknande, lika bra redskap är tydligen svårt att köpa in enligt forskarna.
”En tysk studie har funnit maskrospollen på hela 71 olika biarter.”
Ola Jennersten i boken ”Naturlycka”
Om du tycker det ser för rörigt ut med att spara alla blommor som skjuter upp i gräsmattan – spara åtminstone små gräsmatteholmar med maskrosor, röllika, tusensköna, vitklöver eller vad som kommer upp hos dig. Glöm inte sedan att hålla koll på alla småkryp som kommer dyka upp i din lite mer färgglada del av gräsmattan. Får du för många maskrosor är det bara att börja bekämpa dem genom att äta upp dem.
Källor: Phys.org, Introduced Species Summary Project, The Guardian, University of Texas och Yle