Ängsmarkernas återkomst

Mer än 99 procent av de ängsmarker som för 150 år sedan täckte en stor del av Sveriges landyta finns inte längre kvar. Men de senaste åren har ängarna börjat återvända. De artrika gräsmarkerna har inte längre någon naturlig plats i jordbruket, nu intar de i stället våra städer.

LÄS ÄVEN: • Så anlägger du en äng​

– Se upp, snart landar ett plan till!

En röd bil utrustad med lampor och reflexer glider långsamt över gräset. Det är föraren som sträcker ut sitt huvud och ropar. Åtta män, utrustade med hacka, kratta och lie, tar paus i sitt arbete och börjar gå för att komma utanför den 90 meter breda skyddszon som omger landningsbanan på Norrköpings flygplats.

Ett propellerplan kommer in för landning, så fort det rör vid marken återgår männen till sitt arbete – att skapa en äng. Buskar slits upp, rötter hackas sönder, vass och gräs slås av med lie. Växtmaterialet slängs på presenningar som släpas bort.

Just den här marken har valts ut av Norrköpings kommun eftersom jorden här är fuktig och rik på kalk, vilket är bra förutsättningar för många ovanliga växter.

– Förr hölls sådana här områden öppna av betande djur, säger Janne Wester, som är en av de som anlitats av kommunen för att utföra arbetet.

Syftet är ge utrymme till växter som trivs i ett mer öppet landskap. När grovjobbet är gjort, och buskarna är borta, är tanken att man i slutet av varje sommar ska återkomma hit för att med lie slå av och ta bort de växter som växer upp under vår och sommar. Det är det som är en slåtteräng: ett öppet fält där det växer gräs och örter som en gång om året slås av och avlägsnas från marken. Slåtterängar är en av de mest artrika naturtyperna som finns i Sverige. På en gammal slåtteräng som brukats länge kan det finnas över 50 växtarter på en kvadratmeter, som i sin tur blir mat och boplats till insekter och fåglar.

Förr var de ett vanligt inslag i det svenska jordbrukslandskapet, på 1870-talet beräknas slåtterängar ha täckt en yta lika stor som Skåne och Blekinge tillsammans. På mark som inte lämpade sig för annan odling fick gräs och blommor växa fritt. I slutet av sommaren slogs växterna av med lie och användes som vinterfoder till boskap.

Faktaruta: Ängar och näring
I en äng försvinner kontinuerligt näring från marken. Växterna tar upp näringsämnen från jorden när de växer. När växterna sedan tas bort från ängen för att bli foder till djur försvinner således näringen därifrån. Det kan låta motsägelsefullt men i detta fall innebär mindre näring mer liv, i alla fall räknat i antal arter. När näringshalten är låg i marken gynnas specifika växtarter, så kallade konkurrenssvaga arter. Dessa arter är experter på att klara sig med endast lite näring och kan leva sida vid sida med andra arter, i konkurrens om resurserna. Mark som är näringsrik, till exempel en gödslad gräsmatta, domineras ofta av några få arter som är duktiga på att ta tillvara på mycket näring och konkurrerar ut andra arter.

Men vad som var jordbrukarnas sätt att få foder till sina djur visade sig också vara en oas för en mängd olika arter.

– Under miljoner år har många växter, insekter och svampar anpassats till miljöer där stora växtätande djur betar och trampar. Det är de arterna som nu har sin tillflyktsort i ängar, och självklart också i betesmarker som betas av till exempel kor och hästar, säger Janne Wester samtidigt som han drar sin lie genom vassen.

Kopia av forna gräslandskap

I takt med att människan domesticerat de betande djuren har många av de vilda gräslandskapen försvunnit. Många av växterna som anpassats där har dock kunnat leva vidare, dels i beteshagar, dels i slåtterängar som jordbrukare skapat. Slåtterängarna blev en sorts mänskligt skapad kopia av de gräslandskap som tidigare hölls öppna av vilda betande djur.

Under 1900-talet förändrades jordbrukslandskapet drastiskt, slåtterängarna var helt enkelt inte produktiva nog att konkurrera med djurfoder som odlas på gödslade åkrar. Slåtterängar, med sin mångfald av arter, ersattes av åkrar där det odlas en eller ett fåtal grödor.

Enligt statistik från Jordbruksverket finns idag ungefär tre procent kvar av de ängar som fanns år 1927, trots att arealen har nästan tredubblats sedan början av 2000-talet. På 1800-talet var arealen ängsmark ännu större, men det finns ingen statistik för exakt hur stor.

När Naturvårdsverket rapporterar hur EU:s art- och habitatdirektiv efterlevs i Sverige skriver de dessutom att kvaliteten på de ängar som finns kvar på många håll är dålig. En äldre äng som brukats länge är generellt mer artrik än en nyare.

Tack vare dess artrikedom görs försök att bevara och återskapa slåtterängarna, trots att de inte är kommersiellt gångbara. Den jordbrukare som sköter en slåtteräng får bidrag från Jordbruksverket baserat på ängens areal. De kommuner som vill anlägga nya ängar kan söka statliga bidrag, och intresset bland kommunerna ökar.

Ängar i städer

En kommun som de senaste åren satsat på ängar i stadsmiljön är Växjö.

Omgiven av villor i centrala Växjö ligger Tomtabacken, en drygt två hektar stor sluttande grönyta. Längs med en cykelväg på ena sidan av backen finns stolpar som en gång varit del av en skidlift. På vintern är det en populär pulkabacke. Kommunekologen Janne Kolehmainen står på toppen av sluttningen och blickar ner på den vildvuxna marken.

– I städer och tätorter där det finns stora arealer med gräsmarker finns det ju en fantastisk potential att ha ängsmark i stället. Genom en så enkel metod som att bara låta gräset växa och sedan samla upp det kan kommunerna göra stor skillnad. Det kan vara viktigt att kommunerna går i bräschen och visar att det går, säger han.

På Tomtabacken får gräset och blommorna växa under vår och sommar. På sensommaren slås växtligheten av och samlas upp med hjälp av en särskild slåttermaskin som kommunen investerat i.

– Syftet är att låta blommorna blomma och gynna pollinatörer. Med den skötsel bibehåller vi ängsfloran och magrar ut marken, säger Janne Kolehmainen.

För att ytterligare förbättra förutsättningarna för vissa växter skalades förra året det översta jordlagret av på en fjärdedel av ytan. Sedan tillfördes sand och en blandning av lokala ängsfröer.

– Här finns till exempel blåklocka, ängsskallra, rölleka, gulmåra, prästkrage och backnejlika. Förutom att ta bort näring från marken är ett syfte med att skala bort översta jordlagret också att floran som finns i omgivningen kan sprida sig till den blottlagda jorden, säger Janne Kolehmainen.

Tomtabacken är en av många ängar i centrala Växjö. De senaste åren har ängsarealen i staden ökat kraftigt. 2018 gjordes med hjälp av statliga bidrag en inventering av stadens grönytor för att avgöra var det kunde vara lämpligt att ställa om till äng, till stor del för att förbättra förutsättningarna för de över 50 rödlistade insekter, svampar och kärlväxter som är beroende av äng- och hagmarksmiljöer och som finns i kommunen.

2019 ändrades skötseln på tio hektar av kommunens mark, från gräsmatta som klipps kontinuerligt, till äng som klipps en gång om året och där växtmaterialet förs bort. I år har kommunen totalt 25 hektar ängsmark i staden.

Rakt genom Tomtabacken skär gångvägar som har klippts lågt. På en av stigarna går en man iklädd träningskläder och vandringsstavar.

– Jag tycker det är jättefint att det blir lite mer vildväxande ängsmark i stället för bara vanlig parkyta, säger Lars Gustavsson som ofta använder backen för träning.

Han bor i ett av husen som vetter mot backen och har bara hört positiva kommentarer om ängen från grannar i området.

– Just ängsmark är väl en av de mest hotade biotoperna, som jag har förstått det. Men jag önskar att det fanns fler informationsskyltar som förklarade vilka arter det finns här. Det finns ett stort intresse bland de som bor runt omkring, säger Lars Gustavsson.

Lokal acceptans viktig

Janne Kolehmainen berättar att just acceptansen från de boende är viktig för att kunna genomföra den här typen av åtgärder.

– Tidigare kom det in en del klagomål från invånare som undrade varför vi inte klippte och tyckte det såg ovårdat ut. Sedan dess har vi satsat på att nå ut med information, bland annat genom skyltar. Jag upplever att kunskapen och förståelsen har ökat bland invånarna, i år har vi i princip inte fått några klagomål alls, säger Janne Kolehmainen.

Varför har inte det här gjorts tidigare?
– Jag kan tänka mig att man av gammal vana har klippt gräsmattorna år in och år ut utan att reflektera över om det faktiskt är nödvändigt. Med tiden har kunskaperna ökat inom kommunen, det kommer ett visst tryck från allmänheten, myndigheter uppmuntrar och staten stimulerar med bidrag. Det hade kanske gått för några år sedan också men det är mycket som ska samstämma, säger Janne Kolehmainen.

Gräsmattor är fortfarande norm

Maria Ignatieva är landskapsarkitekt och forskare inom urban ekologi, tidigare på SLU och idag på University of Western Australia. Hon har författat flertalet artiklar och deltagit i studier om just gräsmattor och alternativ till dem.

– Det finns både för- och nackdelar med gräsmattor. De utvecklades för rekreation, estetik, spel och lek. Men de kräver underhåll i form av klippning. På många platser krävs det också bevattning, användning av konstgödsel och bekämpningsmedel. I gräsmattor är det också ofta en låg biodiversitet med få antal arter, säger Maria Ignatieva.

Hon har bland annat deltagit i forskningsprojektet LAWN som undersökte gräsmattor både ur ett socialt och ekologiskt perspektiv. Studien visade bland annat att gräsmattor utgör mellan 40 och 60 procent av grönområden i svenska städer, totalt täcktes 23 procent av de undersökta städerna av gräsmatta.

– Det finns långt många fler gräsmattor än vad det finns traditionella ängar i Sverige idag. Många av gräsmattorna i våra städer är ett resultat av hur vi planerade våra städer under 1900-talet, säger Maria Ignatieva.

Hennes forskning visar att det finns det många områden som anlagts som gräsmatta men som aldrig används för rekreation.

– De här områdena borde kunna omvandlas till en yta med högre biodiversitet. Offentliga grönytor lämpar sig väl för att omvandla till ängar eftersom det ofta rör sig om stora ytor, säger Maria Ignatieva.

Hon lyfter också fram att det är upp till landskapsarkitekter och stadsplanerare att planera för sådana här ytor när vi utformar våra städer.

– Ängar är mycket viktiga för att förbättra den urbana biologiska mångfalden och förbättra vår interaktion med naturen. Men ängarnas placering, utformning, sammansättning av arter och hur ängen underhålls, till exempel när den klipps, bör vara genomtänkt. Det kan hjälpa till att undvika eventuella problem för människor i omgivningen, så som hösnuva, säger Maria Ignatieva.

Ängar i privata trädgårdar

Janne Wester är färdig med arbetet på Norrköpings flygplats. Nu tar fram sin lie ur bilen utanför en villa i Ljungsbro. Förutom att bli anlitad av kommuner sköter han också ängar i privata trädgårdar.

– Vi har uppdrag så att det räcker och blir över, egentligen vill vi inte ha fler nu. Hela tiden dyker det upp nya privata trädgårdsängar som behöver slås. Det är klart att den marknaden också kan bli mättad, men den är långt ifrån mättad nu, säger han.

På en sluttning framför huset står växtligheten hög. Det är september och det finns knappt några blommor kvar, men de torkade frökapslarna är ett bevis på ängens forna prakt. Janne Wester ska precis börja slå lien genom de gulnande växterna då en röst avbryter.

– Hallå där! Är det du som håller på med ängar? Jag försöker här i min trädgård men skulle behöva lite hjälp, säger en granne som står lutad över staketet.

Hon heter Jeanette Ståhlkvist och har låtit bli att klippa en bit av sin gräsmatta. Janne Wester kliver över staketet, hukar sig ner och låter växterna glida mellan hans fingrar.

– Här finns rölleka och tjärblomster, men jag tror det skulle vara lämpligt att så in lite fler frön här, säger han och tar fram en brun papperspåse med frön i. Fröblandningen består av inhemska ängsväxter som han med sin hand strör ut med en jämn svepande rörelse, nästan som när han slår med lien.

– Vi har länge funderat på att prova att ha en äng, tanken har växt i takt med att man läser mycket om biologisk mångfald. Vi har en stor tomt och funderade på vad vi kan använda den till, säger Jeanette Ståhlkvist.

Janne Wester slår med lätthet ner ängen med sin lie, efter någon minut ligger växterna på backen. Jeanette Ståhlkvist böjer sig ner och tar upp en rosa blomma.

– Den här första sommaren har det mest varit gräs, men också en del blommor. Hjälp mig här Janne, är detta tjär…?

– Japp, det är tjärblomster, den växer ofta fint i backar så här.

– Den hoppas jag det kommer mycket mer av, den har en så underbar färg.