Solrosor använder UV för pollinatörer och torka

Solros. Foto: Dandy1022, CC BY-SA 4.0.

Det har länge varit känt att blommor använder sig av UV-färger som är osynliga för människor för att locka till sig pollinatörer. Nu visar ny forskning att de även hjälper växterna att hantera torka och extremvärme.

Precis som exempelvis maskrosor tillhör solrosor gruppen korgblommiga växter. Det som ibland benämns som ”blomman” är egentligen hundratals små gula blommor som tillsammans utgör blomkorgen. Studera gärna det med en lupp, ett förstoringsglas eller genom att hålla en kikare bakochfram och titta riktigt nära i de större linserna.

Korgblommiga växter består av mängder av småblommor. Här en detalj av en solros. Foto: Takkk, CC BY-SA 3.0.

Det är inte bara alla dessa små blommor som kan vara svåra att se för det mänskliga ögat. Det är även de UV-färger i mönster som finns på blommorna, men som inte vi kan uppfatta. Dessa mönster gör det lättare för insekter att hitta till blommorna, men har också visat sig ha andra funktioner.

Mönster som minskar avdunstningen

Forskare vid University of British Columbia upptäckte att solrosor som växte i torrare klimat hade större UV-mönster och att dessa hjälper blommorna att anpassa sig till torrare miljöer. De märkte också att solrosor från olika delar av Nordamerika har väldigt varierade storlekar på dessa UV-färger. Ju större mönster desto fler besök av bin.

Stora UV-mönster gjorde också att blommorna var bättre på att minska avdunstningen i miljöer med låg fuktighet. Blommor med små UV-mönster är istället anpassade till miljöer med hög fuktighet.

— Blommors UV-mönster verkar därför spela åtminstone en dubbel roll i anpassningen; förutom deras välkända effekt på att förbättra pollineringen, reglerar de också vattenförlusten från blommor. Det är inget du nödvändigtvis förväntar dig att en blomfärg ska göra, och det exemplifierar komplexiteten och effektiviteten av anpassning – att lösa två problem med en enda egenskap, säger huvudförfattaren Loren Rieseberg vid institutionen för botanik och forskningscentret för biologisk mångfald.

Källor: University of British Columbia och eLife

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *