Ser och hör du skillnad på Sveriges mesfåglar?

Många av Sveriges mesfåglar är ganska vanliga besökare i våra trädgårdar. Det gäller framför allt blåmes och talgoxe, men även andra mesfåglar kan komma på besök, inte minst om du har en fågelmatning och chansen är extra stor på vinterhalvåret när de har svårt att hitta mat på egen hand. Här är vår guide till Sveriges mesfåglar.

I den här guiden tar vi inte upp mesfåglarna pungmes eller skäggmes. De lever i lite andra miljöer och ses normalt sett inte i närheten av bebyggelse. De är inte heller egentliga mesar utan har fått ändelsen med anledning av sitt utseende.

Om du vill locka mesfåglar till din trädgård är det lämpligt att ha en fågelmatning som serverar jordnötter och solrosfrön. Det finns också holkar att sätta upp som framför allt passar för talgoxe och blåmes. 

Talgoxe (Parus major, Great Tit)

Talgoxen – en relativt stor mes med gult bröst, svart “slips”, hätta och haka. Foto: Erik Hansson

Vår största mes (13,5-15 cm). Gul undersida med svart mittstreck (hanen har bredare än honan), blänkande svart huvud, grön rygg, vita streck över vingarna och vita kinder.

Sång
: Talgoxen må vara en av våra vanligaste fåglar, men sången kan variera så pass mycket att den kan lura även rutinerade skådare. Normalt sett består den av två toner som upprepas rytmiskt, klart och starkt, men de kan variera i både takt och antal. Exempelvis “ti-tu ti-tu ti-tu” eller “tititu, tititu, tititu”. En minnesregel är att den påminner om en cykelpump.

Andra läten: Ett eller flera “ting” och “si si ting” som lockläten.

Blåmes (Cyanistes caeruleus, Eurasian Blue Tit)

Blåmes med sin blåa hätta. Foto: Erik Hansson

En ganska liten mes (10,5-12 cm) som känns igen på vitt huvud med svart ögonbrynsstreck och blå kalott. Tydligt mindre än talgoxe.

Sång: Har en kort sång med ganska liten variation. Först två eller ett tre höga toner följt av en kort snabb drill med konstant tonhöjd. Påminner ljudmässigt om hur det låter när man visslar på inandningen. “Si-si syrrrrr” eller “si-si-si syrrrrr”.

Andra läten: Ett irriterat varningsläte “titi-tjerr titi-tjerr“.

Entita (Parus palustris, Marsh Tit)

Entita med sin lite brunare grundfärg än talltitan. Foto: Erik Hansson

Att se skillnad på entita och talltita är en utmaning. Normalt sett är entitan brunaktigare med liten haklapp, glänsande hjässa och utan vingband, men det är inte alltid så tydligt. Med sannolikhetslära går det också att anta att det är en entita om du befinner dig i fuktig lövskog, vilket avslöjas av artens gamla namn kärrmes, men de kan också vistas i samma biotop och då blir det knepigt.

Störst chans att skilja den från talltitan är på lätet.

Läte
: Entitans lockläte låter nästan som en försiktig liten nysning – “pitsia” eller ett “dededett”. Sången är ett närmast banalt “tje-tje-tje”.

Talltita (Parus montanus, Willow Tit)

Talltita, lägg märke till det vita fältet vid vingen, som går att ana på den här bilden. Foto: Erik Hansson

Talltitan är, jämfört med entitan, något gråare med större haklapp. Den har lite mattare huvudfärg och ett vitt vingband. Men det är inte alltid så tydligt och arterna är svåra att se skillnad på. Talltitan trivs bäst i barrskog, vilket också kan vara en ledtråd vid artbestämningen.

Störst chans att skilja talltita från entita är dock på lätet.

Läte: Talltitan har ett väldigt nasalt, retsamt läte – “si si tää tää” som är ganska enkelt att känna igen. Sången är lite mer intetsägande, men vemodig och enkel – “tiuu tiuu tiuu”.

Tofsmes (Parus cristatus, Crested Tit)

Tofsmes på fågelmatningen Talgboulleh i Stockholm. Foto: Erik Hansson
Tofsmes med sin karaktäristiska tofs uppfälld. Foto: Erik Hansson

Tofsmesen är 12 cm lång och känns lättast igen på tofsen på hjässen. Den har också ett ganska smalt ögonbrynsstreck och ingen tydlig huva som andra mesar har. Enkel att känna igen om du ser den ordentligt, men eftersom den är så pass ljudlig av sig och ofta rör sig snabbt är det bra att känna till dess läte också.

Läte: Typiskt snabbt rullande ”pirri pirri pirriritt” med viss variation. Tofsmesen är otrolig talför och lätet kan egentligen inte förväxlas med något annat.

Stjärtmes (Aegithalos caudatus, Long-tailed Tit)

Stjärtmes. Foto: Erik Hansson
Stjärtmesar uppträder ofta i grupper och ses sällan ensamma. Foto: Erik Hansson

Som vita fluffiga bollar med väldigt långa stjärtar dyker stjärtmesar ofta upp i små familjegrupper. De brukar vara väldigt ljudliga, rörliga och nyfikna av sig.

Stjärtmesar ses framför allt i Götaland och Svealand, samt längs Norrlands kustlinje och helst i lövskog och sumpiga skogar.

Läte: Lockar med skarpt och långt ”sii-sii-siih” blandat med skorrande ”tserr tserr”. Det sistnämnda är bra att lära sig för att höra när stjärtmesar är i närheten. Sången påminner något om blåmesens, men med högre toner och med stjärtmesens alldeles egna klang.

Svartmes (Parus ater, Coal Tit)

Den lilla svartmesen med sitt typiska vita fält i nacken. Foto: Erik Hansson

Sveriges minsta mesfågel (11 cm). Kan påminna om en liten talgoxe i enbart gråskala, men har en vit nackfläck. Jämfört med talltitan har svartmesen ett tydligare vingband, men det är nackfläcken som är det tydligaste kännetecknet.

Svartmesen håller sig gärna i barrskogar och föredrar att röra sig högt upp i träden. På våren kan den dock höras tydligt från trädtopparna när den gärna exponerar sig under sångstunderna.

Läte: Liknar talgoxens, men har ett snabbare tempo: “ti-du-vii ti-du-viii” eller “ti-vits-ti-vits”.

Källor: Xeno-canto, böckerna “Fågelguiden” och “Prismas stora fågelbok”

Artikeln har tidigare publicerats i en något annan version på Natursidan.se.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

4 × 1 =