Bihotell och sandbäddar ger bostäder åt de flesta biarter, men att låta snäckskal ligga i trädgården kan också vara en insats för bibostadsbristen.
LÄS ÄVEN: • Lär dig känna igen Sveriges vildbin
Att vildbin bosätter sig i håligheter i trä, till exempel bihotell känner nog de flesta till och en guide om hur du hjälper dessa bin finns här (länk). Ungefär två tredjedelar av alla vildbin i Sverige lever dock i marken och hur du kan gynna dem kan du läsa i den här artikeln (länk). Men det finns andra exempel på bostäder. Flera arter murarbin kan bosätta sig i övergivna snäckskal. Det gäller både det relativt vanliga rödmurarbiet och det passande namngivna snäckmurarbiet.
Snäckmurarbiet hittas framför allt i södra Sverige i områden med kalkrik berggrund. Honorna skapar små celler åt sina ägg i tomma snäckskal, framför allt trädgårdssnäcka och parksnäcka. Arbetet med boet är spännande att följa (se film nedan). Efter att hon lagt ett ägg murar hon en vägg av tuggade blad av exempelvis smultron eller fingerörter och hämtar pollen från växter som fibblor och käringtand.
Därefter gräver bihonan en grop som snäckskalet kan rulla ner i och flyger sedan och hämtar grässtrån eller barr som bildar som ett tak på snäckan. Arbetet med att förbättra ”taket” kan pågå i många dagar.
Äggen kläcks i sina celler i snäckskalet, äter av det pollen som honan lämnat och utvecklas till fullvuxna bin under vintern och ger sig sedan ut i världen på våren.
För att gynnas snäcklevande bin kan du:
• Låta snäckskal ligga kvar i trädgården
• Odla käringtand, fibblor och låta maskrosor gå i blom max 100 meter från snäckskalen
• Behålla en del av fjolårsgräset och vinterståndarna åt bina att ”bygga tak” med. Det vill säga: städa inte för hårt i trädgården.
Men de flesta murarbin kan även bygga bon i andra håligheter, som till exempel bihotell, skalbaggslarvers kläckhål i träd, samt vissa styva vinterståndare, som till exempel kungsljus. Låt därför fjolårets vissnade växter med kraftiga stjälkar stå kvar i trädgården.
Källor: Artfakta, ”Vildbin och fragmentering” och Nurturing Nature