Vad gör man om man vill göra insatser för den biologiska mångfalden, men inte har någon tomt eller den man har är för liten? En möjlighet är att fråga markägare om de har något område som de inte använder och där sådana insatser skulle bli ett lyft. Så gjorde Tommy Knutsson.
Igenväxningen är ett av de största hoten mot den biologiska mångfalden i Sverige. För 100 år sedan gick djur och betade i vårt land i helt annan utsträckning än idag. Det vi idag tycker är lite exklusivt och kallar naturbeteskött var förr standard. I takt med att jordbruken blev allt större och mer industriella försvann också mängder av mosaikartade betesmarker. De växte igen och blev slutna skogar. Ibland spontant, ofta genom att det planterades ut granar. När de öppna gräsmarkerna försvann blev det också svårare för alla de arter som är beroende av dessa livsmiljöer. De får idag tränga ihop sig på de fläckar som återstår. Men fläckarna kan bli fler och göras större med ganska enkla insatser.
I en vik på sydvästra Öland ligger ett utmärkt exempel på vad som händer om en igenväxt äng börjar återskapas till hur det såg ut i forna dagar. Fram till mitten av 1900-talet var det här en äng som gav hö till boskap. Men som på så många andra platser rationaliserades ängar bort och den 0,7 hektar stora markytan, som tidigare var en del av ett öppet landskap, blev allt mer igenväxt. Under andra världskriget började träden och buskarna växa och några årtionden senare gick den inte att känna igen. Nästan varenda kvadratmeter var ett tätt, ogenomträngligt, taggigt buskage av slån, rosor, hagtorn och björnbär. På sina håll stack det upp några rangliga granar, några kraftiga ekar och i kanten höll stora askar ut.
Restaureringen påbörjas från Modereken
Den kraftiga förändringen på bara några årtionden satte sina spår även på den biologiska mångfalden. Ängar hör till de mest artrika miljöer vi har i den svenska naturen. I ett tätt igenväxt buskage är det betydligt färre arter som trivs.
För fem år sedan började platsen sin moderna omvandling och det skedde tack vare Tommy Knutsson och de välvilligt inställda markägarna Barbro och Hasse Thorell. Tommy Knutsson är ett välkänt namn för landets botaniker och mykologer i egenskap av både växt- och svampexpert. Han är nybliven pensionär, men jobbade i många år på SLU Artdatabanken och sitter med i deras expertkommitté för svampar. Han bor nära den igenvuxna ängen sedan flera decennier och såg dess potential. Markägaren hade ingen användning för ytan och sa till Tommy att han hade fria händer.
Sagt och gjort. Med motorsåg och röjsåg började han ge sig i kast med de taggiga snåren. Sakta, men säkert kämpade han sig inåt och gjorde gångar in i slånen. Ofta tog han sikte på ett träd och arbetade sig metodiskt ditåt.
Allt utgick från en pampig ek som Tommy kallar Modereken. Hon är det äldsta trädet i området och har troligen gett upphov till flera av de andra ekarna.
– Hon var viktig. Det var hon som fick första fokuset för att få tillbaka ljus och utrymme. Jag ville frilägga Modereken och därefter ta mig fram till de andra stora ekarna, berättar Tommy Knutsson på platsen där allt började för fem år sedan.
Allt mindre taggbuskar, allt fler brynmiljöer
År efter år blev det allt fler gångar och allt fler öppna ytor i snåren. Efter att ha röjt bort taggbuskarna och några planterade granar runt Modereken var den första gläntan skapad. Nästa fokus blev en annan öppning i mitten av området. Här skapades en glänta med en jättestor blommande hagtorn, kraftiga getaplar, en ny ekgeneration och gamla bryn som går in i de slånbevuxna markerna. Tyvärr har askskottssjukan gått ganska hårt åt askarna och flera har redan tagits ned. Några av de största askarna kan falla i nästa höststorm, tror Tommy.
Men det är långt ifrån bara träden som fått en ny chans. Där det tidigare bara var slån har det nu växt upp en rik flora av ängsväxter. De öppna ytorna sköter Tommy som en äng med ganska tidig slåtter, ibland flera gånger per år för att snabbt magra ur marken och för att gynna ängsfloran. Det har gett resultat. De första åren skedde det en explosion av nya arter som dök upp av sig själv. Det vet Tommy Knutsson eftersom han varje år sedan starten kartlägger hur växterna utvecklas. Hundratals arter noteras årligen om de finns i 1-10, 10-100, 100-1000 eller 1000-10 000 exemplar. På så sätt har han kunnat se att exempelvis gullviva, gråfibbla, fårsvingel, backnejlika m.fl. ökat kraftigt från obefintliga de första åren till att nu finnas mer eller mindre rikligt. Varje år noteras återkomst av alltfler ängs- och betesmarksarter.
Arbete både med motorsåg och Excel
Listorna på arter, deras antal och återkommande årliga inventeringar ger tillsammans även väldigt mycket data. Detta har Tommy använt tillsammans med studier om vilka växtarter som gynnas av hävd, vilka ekologiska nischer de har, vilka som är specialister eller generalister och mycket annat. Excel-dokumenten som han byggt upp kan se överväldigande ut vid en första anblick med mängder av siffror och kolumner, men det finns system och de avslöjar i ren data det som varit så tydligt under promenader i ängen: Den biologiska mångfalden har ökat kraftigt. Antalet arter har fördubblats sedan starten och extra bra har det gått för de växter som gynnas av hävd (att markerna hålls öppna och inte växer igen). Samtidigt har inte arter knutna till skog och bryn minskat nämnvärt. Det har helt enkelt skett en allmän ökning av växtarter som hittat en lämplig nisch.
Du har sparat en del buskage också, är det för vindskydd eller för att du inte hunnit längre?
– Nej, det är en kombination. Jag har jobbat med mosaikmarker hela livet och vet att biodiversiteten i ett område nästan alltid kan delas upp i tredjedelar: en tredjedel i de öppna markerna, en i brynen och en i de slutna delarna. Med det i åtanke kan man inte bara gå in i ett igenväxt område som vuxit i 65 år och blåsa ner allt. Då tappar man två tredjedelar av biodiversiteten. Man kan hävda att vi saknar öppna marker i dagens landskap, men åtminstone här finns gott om betesmarker. Den här ängen är ju en liten restbiotop, omgiven av både betesmarker och jordbruk. Även en igenväxande biotop kan rymma oerhört stora naturvärden – något som inte alltid uppmärksammas i svensk naturvård. Det är en av de saker jag vill belysa.
Inte minst nu när det finns träd här som är 80 år gamla?
– Ja, då har många organismer hittat hit under tiden. Men successionen går mot sluten skog. Hade man lämnat det i ytterligare 65 år hade det varit en skogsbiotop.
För trots de täta snåren av slån och björnbär så kämpar sig lövträden uppåt och sakta men säkert når de upp i ljuset och kan då ta över mer och mer. Deras kronor breder ut sig över buskagen och med tiden skulle de konkurrera ut buskarna. Området går mot skog, troligen dominerad av ek och oxel, men det går väldigt långsamt.
Du hade alltså kunnat vänta 60 år till istället för att lägga ner allt det här arbetet?
– Haha! Ja eller ännu hellre; återuppstå om 200 år för att se hur här ser ut då.
Inte bara växter som gynnades
När växterna svarade på åtgärderna och återtog marken samtidigt som det skapades fler solupplysta gläntor kom även insekterna tillbaka. Plötsligt hade de lätt att hitta föda i den rika vegetationen. Även om inte statistiken är lika utförlig som för växterna så har Tommy även följt hur det går för insekterna.
Sedan projektet inleddes har Tommy varje år kollat nattfjärilar med en ljusfälla. De lockas till en lampa och gömmer sig bland äggkartonger i en nätkasse under natten. På morgonen identifieras de och släpps sedan ut igen. Det har blivit många hundra nätter genom åren och därmed också ytterligare intressant statistik och koll på hur fjärilarna trivs i området.
– Den starkt igenvuxna lilla ängsresten visade sig hysa en oerhörd mångfald av till exempel nattfjärilar och övriga insekter, svampar och lavar. Hittills överstiger fjärilslistan 700 påträffade arter. En mångfald som saknar motstycke i omgivande landskap och som visar att den lilla ängen hyser mängder med arter som komplementerar helheten i närområdet, berättar Tommy Knutsson.
Ett väldigt långt kvitto
Jag har själv haft glädjen att besöka ängen flera gånger om året sedan arbetet inleddes och se förvandlingen. Tommy har visat runt, pekat ut nya arter som dykt upp och det har inte gått att missa glädjen i blicken och rösten när han ser att resultatet av hans arbete blir en lång lista med arter inrapporterade i Artportalen. Kvittot är vid det här laget över 2 000 arter lång och den utökas ständigt.
Du lägger ner väldigt många timmars ideellt arbete och en del pengar också för den delen – är det värt det?
– Det är mycket jobb, men det är enormt givande och lärorikt. Det här är ett bevis på restbiotopers enorma värde för mångfalden även på landskapsnivå.
Varför övergavs just den här biten från början?
– Därför att den var liten och svår att komma åt. På 60-talet blev det inte längre viktigt att skörda hö överallt. Den här ytan på 0,7 hektar gav bara ett lass hö per år – det var inte mödan värt. Sedan var det en slump att jag började här. Det var under pandemin, jag behövde något som kombinerade fysiskt och intellektuellt arbete, och markägaren sa ”ok, gör vad du vill”.
Och de är nöjda med ditt arbete?
– Väldigt nöjda. De har inte kunnat komma hit sen 70-talet, men nu fikar vi här tillsammans varje år.
Tydliga samband syns i fält och på datorn
Tommy själv drivs av nyfikenhet, säger han.
– Jag vill veta hur många arter som kan finnas på 0,7 hektar igenväxt mark. Arterna är som bitar i ett gigantiskt pussel som berättar om miljön, platsen och dess historia. Vegetationen är basen för biodiversiteten, därför följer jag utvecklingen varje år. Sedan tillkommer andra saker, som nattfjärilarna. Det började med att jag ville förstå vilka värdväxter och miljöer de behövde – nu följer jag deras populationsutveckling år för år.
Och växterna – de visar tydligt vad som gynnas och inte?
– Ja, sambanden är tydliga. När jag började fanns här cirka 100 kärlväxtarter, de flesta knutna till igenväxning. Efter att ha restaurerat ungefär en tredjedel av ytan mot ängsstadiet har både torrängs- och fuktängsväxter kommit tillbaka snabbt. Nu är jag uppe i omkring 200 arter årligen, totalt kanske 240–250 om man räknar de tillfälliga ruderatarterna.
På den här platsen görs arbetet av en kunnig biolog som jobbat länge med naturvårdsåtgärder, men det fina är att det inte krävs några enorma kunskaper för att förbättra situationen på alla de igenväxta områden som finns runt om i landet.
– Liknande projekt skulle kunna göras på många andra platser. Att göra något är alltid bättre än att inte göra något alls. Det viktigaste är att man tar bort vegetationen man slår ner varje år, annars kvävs den nya tillväxten.
Fler brynmiljöer är nyckeln
Några andra råd som Tommy har är att försöka skapa många brynmiljöer – det vill säga där gräsmarker övergår i buskar och träd. De är bland annat hem åt väldigt många insekter.
Vad tycker du man ska spara när man börjar röja i ett igenvuxet parti?
– Blommande träd och buskar och bärbärande träd. Spara hellre krokiga träd framför raka. De rymmer ofta högre naturvärden. Försök alltid spara något exemplar av alla trädslag som redan finns.
I dagsläget sker sådana här åtgärder på lite olika håll i landet. Påfallande ofta när biologer eller naturintresserade bor granne med markägare som förstår poängen med insatsen. De kanske minns hur rik blomningen var och hur mycket mer surrande det var förr i de öppna markerna. Man skulle också kunna tänka sig ett samhälle där det betalades ut ersättning till personer som la ner tid och kraft på att återställa natur och återskapa förutsättningar för den biologiska mångfalden. Som med sitt driv, engagemang och sin nyfikenhet gör insatser som räddar liv. Personer som Tommy Knutsson.