
Lövplattmasken har fått sällskap av ytterligare två invasiva främmande plattmaskar i Sverige. Och precis som med lövplattmasken leder spåren till trädgårdar och trädgårdsbutiker.
Hösten 2024 gjordes det första fyndet av den invasiva lövplattmasken (Obama nungara) i Malmö. Arten har sedan dess spridit sig i Sverige, framför allt via plantskolor som importerat plantor från andra länder där plattmasken redan är etablerad. Den har också visat sig överleva en svensk vinter.
Nu har ytterligare två landlevande plattmaskar hittats i Sverige; den australiska arten Caenoplana variegata och hammarhuvudmasken Bipalium kewense från Sydostasien. Eftersom plattmaskarna ofta saknar naturliga fiender här betraktas de som potentiella hot mot marklevande djur som daggmaskar, spindlar, gråsuggor och insekter.

25 främmande arter i Europa
Fynden av plattmaskarna, som gjordes i en trädgård i Stockholm (Caenoplana variegata) och i ett trädgårdscenter i Karlstad (Bipalium kewense), är inte helt oväntade. I Europa har minst 25 arter av främmande plattmaskar rapporterats under de senaste årtiondena och några av dem har lyckats etablera populationer utomhus.
– De är lite som biologiska fripassagerare. De kan gömma sig i mycket små mängder fuktig jord runt växtrötter och färdas mellan kontinenter utan att någon märker det, säger Chahinez Bouguerche från Naturhistoriska riksmuseet.

Kan spridas via andra djur med hjälp av slem
Förutom att de kan följa med i den internationell handeln med prydnadsväxter så har ny forskning visat att Caenoplana variegata producerar ett klibbigt slem som gör det möjligt för den att fästa på päls. Det har gjorts iakttagelser om att plattmaskar kan fästa sig på katter, hundar och fåglar.

– Men det är fortfarande oklart om de här arterna kommer att kunna etablera sig permanent utomhus i Sverige. Våra kalla vintrar är en utmaning för dem, säger Chahinez Bouguerche.
Hon uppmanar också allmänheten att rapportera in misstänkta landplattmaskar via invasivaarter.nu.
• Läs fler artiklar om plattmaskar på Rikare trädgård
Källor: Naturhistoriska riksmuseet och Fauna och flora
