Antalet insekter kan sjufaldigas med relativt små insatser när grönytor förvandlas till ”livsmiljöträdgårdar”.
Grönytor intill vägar kallas i Sverige oftast för vägkanter, men det kan även handla om exempelvis rondeller. På engelska är finns det uppåt 50 olika termer för att beskriva dessa ytor som ofta ramar in vägar med växtlighet. I många städer fungerar de som en liten barriär mellan trafiken och trottoaren, som på bilden ovan.
Dessa grönytor är underskattade som platser för biologisk mångfald. Det har forskare vid University of Melbourne visat. Genom att omvandla dem från konstant klippt gräsmatta till ”livsmiljöträdgårdar” kunde de se en sjufaldig ökning av antalet insekter och en fördubbling av antalet arter. Framför allt olika arter vildbin gynnades av insatserna, men även fjärilar och skalbaggar ökade i antal.
– Precis som vi behöver insekter mat och skydd för att överleva och må bra. Traditionella gräsremsor erbjuder lite skydd, och gräsmattor som ofta klipps låter sällan växterna blomma, säger studiens huvudförfattare Philippa Bell vid School of Agriculture, Food and Ecosystem Sciences.
Kan ge stöd åt städers pollinatörer
Livsmiljöträdgårdarna innehöll elva utvalda växter som dels klarar sig i vägkanter och dels var inhemska växtarter som finns naturligt i Melbourne – arter som därmed insekterna i området var vana vid. Dessa växtarter är även viktiga värdväxter åt många insekter. Växterna fick inte heller vara för höga av trafiksäkerhetsskäl
På många håll i andra länder, exempelvis i Melbourne, är det tillåtet för invånarna att odla i de här gräsremsorna och det gör att ytorna har bra potential för att öka den biologiska mångfalden.
– Vägkanter finns överallt i städer och har oftast förenklad vegetation som ger lite värde åt stadens fauna. Enskilda trädgårdar på gräsremsor är en bra början, men gemensamma insatser för stadsgrönska på gräsremsor kan effektivt stödja pollinatörerna i städerna, säger Philippa Bell.
Hon anser också att ytorna har möjlighet att ge en bättre kontakt med naturen för boende i närheten.
Källor: University of Melbourne och Journal of Applied Ecology