I den här artikeln tar vi oss en titt på vad vildbin behöver för boplatser. Det är enkelt att hjälpa dem i din trädgård.
Tack till Niklas Johansson, stekelexpert på SLU, för hjälp med artikeln.
Det finns ungefär 300 arter vildbin (eller solitärbin) i Sverige varav runt 40 är humlor. Alla dessa 300 arter skiljer sig förvisso åt och har sin unika nisch i ekosystemen, men många har ändå liknande levnadssätt. För att se till att de flesta vildbin har någonstans att bo behöver du med andra ord inte göra 300 specifika åtgärder utan kan koncentrera dig på att skapa ett fåtal olika boplatser som kan hjälpa mängder av olika biarter.
Vildbin lägger ägg i celler – ett ägg per cell. Dessa celler kan formas på rad i exempelvis hål i ved eller i marken. Tillsammans med äggen läggs ett paket med mat åt larverna som kläcks fram ur äggen. Larverna utvecklas sedan till de fullvuxna bina. Det är lämpliga platser för dessa celler som vi kan hjälpa till att skapa.
Förutom boplatser behöver vildbin naturligtvis också mat och det bästa du kan göra i trädgården för att gynna dem är att odla vilda, inhemska växter. Det är dessa arter som bina samexisterat med och vant sig vid under väldigt lång tid. Bra växter för bin är till exempel blåeld, fibblor, väddar, blåklockor, väddklint och tistlar.
Det ska också påpekas att ungefär en tredjedel av Sveriges vildbin är parasiter på andra arter. De snyltar helt enkelt på andra vildbins bon och gör inga egna. Det är ett relativt vanligt fenomen i naturen och även dessa arter gynnas med följande insatser.
Marklevande bin – sandig och grusig mark
Ungefär 70 procent av Sveriges vild bin lever i marken där de gräver sina egna gångar. Det viktigaste du kan göra för att gynna vildbin är med andra ord att se till att det finns mer eller mindre blottad mark i din trädgård utan tät växtlighet. Gärna sandig eller finkornig grus eller jord som bina klarar av att gräva i. Platsen får gärna vara solbelyst och varken för skuggig eller för igenväxt.
Det finns till och med en familj vildbin som lämpligt nog heter grävbin (drygt 60 arter), där sandbin och fibblebin ingår. Även det passande namngivna praktbyxbiet gräver sina bon i sand. Det gäller också Sveriges tre arter bandbin och fyra arter solbin. Vissa arter vill ha stora öppna ytor, andra vill att det ska vara lagom bevuxet så att växternas rötter håller ihop sanden. Väggsidenbi och släntsmalbi uppskattar lodräta hak i marken – de behöver inte vara högre än ett par decimeter. Variation är alltid bra.
• Läs mer om hur du anlägger en sandbädd och gynnar marklevande vildbin här.
Bon åt humlor
Humlor är stora vildbin med lite specifika boplatser. Nästan alla humlearter lever i hål i marken. Det gäller även flera av våra vanligaste arter som mörk jordhumla och ljus jordhumla. Många arter uppskattar gamla musbon och vissa bygger sina bon ovan jord bland gräs och andra växtdelar.
De båda vanliga arterna hushumla och ängshumla kan bygga bon i fågelholkar, håligheter i träd eller i andra skrymslen i våra bostäder.
Det finns också sju arter snylthumlor i Sverige. Dessa tar över andra humlors bon.
Död ved eller bihotell
Många vildbin bygger sina bon i ved. Närmare bestämt i de smala gångar som skalbaggslarver eller vissa steklar (exempelvis halssteklar) gnager i död ved. Det är dessa håligheter i träden som vi försöker härma med hjälp av bihotell. Bihotell gör du enklast själv genom att borra 2-8 mm breda och gärna 10-15 cm djupa hål i ved. Exempelvis död ved som du lämnar i trädgården på en solig plats så att både skalbaggarna och bina kan få en livsmiljö.
Det gäller till exempel murarbina där rödmurarbiet är ett av de vanligaste. Även flera arter av tapetserarbin vill ha gångar i trä som de dekorerar invändigt med utskurna bladbitar av exempelvis rosor.
• Läs mer om hur du bygger bihotell eller om bladskärarbin
Ihåliga stjälkar och kvistar
En hel del bin är så små att deras bon får plats i stjälkar och kvistar med porös märg. Där kan de gnaga sig in och lägga sina ägg. Det gäller exempelvis arter av citronbin och små murarbin och blomsovarbin. Bra växter för dem, som du gärna får låta stå över vintern och till nästkommande sommar, är hallon, björnbär och fläder.
Även avklippta stjälkar av malvor, aster, vass och liknande kan läggas på en solbelyst och torr plats i till exempel en stenmur eller ovanpå död ved för att bli bostäder åt ytterligare vildbin.
Lerväggar och husfasader
En liten exklusiv skara är de bin som vill ha ytor av lera eller husväggar med kalkputs. Förr levde de i lerbranter, men det är en sällsynt miljö idag.
- Vårpälsbi – bygger sitt bo i vertikala väggar av lera eller i mycket tät packad sand. Kan även hittas i äldre murar eller husväggar med håligheter.
- Humlepälsbi — ett starkt hotat bi som bygger sina bon i lerväggar. Har visat sig kunna bo i konstgjorda lerväggar.
- Örtagårdsbi — kan bo både i naturliga håligheter i marken men även i vittrade tegelväggar och murar.
- Väggsidenbin anlägger sina bon i slänter av lerjord eller i väggar av murbruk, lersten eller porösare sandsten.
- Flera murarbin (Osmia) — kan använda sprickor i lerväggar.
Tomma snäckskal
Några biarter använder sig av döda snäckors skal för sina bon. När exempelvis en trast varit och ätit upp snäckan och lämnat skalet kan snäckmurarbiet flytta in. Ofta i lite större snäckor som till exempel trädgårdssnäcka eller parksnäcka. Snäckmurarbiet hittas framför allt i södra Sverige och då på platser med kalkrik mark.
Efter att ha lagt äggen i snäckskalen jobbar honan intensivt med att täcka skalet med grässtrån eller barr. Ser du ett bi flyga lite vingligt med ett långt grässtrå kan det vara ett snäckmurarbi. Inte minst om det har orangeröd bakkropp och svart framkropp.
• Läs mer om hur du gynnar snäckmurarbiet.
Sammanfattning
För att gynna så många vildbin som möjligt i din trädgård behöver du med andra ord följande:
- Blottad mark med sand eller finkornigt grus – gärna på en solig plats.
- Död ved med borrade (eller gnagda) hål. 2-8 mm breda och så djupa som möjligt utan att borra rakt igenom.
- Lite vildare ytor med tuvor av lite högre gräs där möss kan gräva sina hålor (som sedan blir lämpliga humlebostäder)
- Stjälkar av exempelvis hallon, björnbär och fläder som får stå kvar till nästkommande sommar.
- Fågelholkar, ihåliga träd eller andra skrymslen.
- Växter som lammöra (klassas dock som hög risk för invasivitet), taklök och kungsljus för att ullbin ska kunna hitta växthår.
- Sten- eller tegelmurar med små håligheter eller med fogar av lerbruk.
- Tillgång till lera.
- Blad till att skära ut ”tapet”.
- Snäckskal
Källor: SLU Artdatabanken, ”Sveriges humlor – en fälthandbok” och Niklas Johansson, stekelexpert på SLU