Det är anmärkningsvärt hur mycket av ängsskötseln i Sverige som lever enbart på grund av ideella krafter. En av dessa är Jenny Nilsson som i många år spritt sin kunskap om slåtter och ängar. Nu har hon utsetts till Årets pollinatör av Pollinera Sverige.
Pollinera Sveriges motivering till utmärkelsen lyder så här:
”Jenny Nilssons insatser för lieslåtter är betydande och hon har under många år entusiasmerat och spritt kunskap från norr till söder i vårt avlånga land. Hennes praktiska angreppssätt och fokus på ängsmarker har varit avgörande för den undergroundrörelse av slåtter som vuxit fram i Sverige samtidigt som anslagen minskat för naturvård. Hennes arbete som projektledare för projektet SwedeSeed har också bidragit till att utveckla ett system för produktion av fröer från vilda växter av lokalt ursprung. Här gynnas en mångfald pollinerande insekter som är beroende av den inhemska floran.”
Huvudpersonen själv blev förvånad över att hon fick utmärkelsen eftersom hon trodde att hon var ”ganska anonym utanför yrkes- och nördkretsar inom liar och ängar”, men hon tycker också att det är ”verkligen hedrande”.
– Jag arbetar ju mest med att utbilda andra, så priset känns mer och mer som ett fantastiskt erkännande för utbildningens roll i en fungerande naturvård.
Du får priset delvis för ditt långa arbete med lieslåtter och ängsmarker – hur kommer det sig att du engagerat dig så mycket i det?
– Jag gick själv en liekurs som nybörjare för 13 år sedan. Då insåg jag hur kul det var och att det var mycket lättare än jag trodde så länge utrustningen var vass och korrekt inställd. Jag blev väldigt motiverad att ge andra samma upplevelse. Sedan gick jag fler liekurser både i Sverige och utomlands, började hålla egna kurser, sälja liar och startade upp ett internationellt nätverk för lieinstruktörer. Efter några år lärde jag mig även hur ängar funkar och insåg att ängskunskapsnivån i Sverige är väldigt låg, så det blev ytterligare en rolig utmaning att arbeta med.
Kan du säga något om ängsmarkernas situation i Sverige idag?
– Det är positivt att intresset för ängar är så stort, och jag tror att ängsarealen börjat öka igen, i alla fall om man räknar in urbana ängar. Men nästan all ängsmark i Sverige hotas av igenväxning och artförlust; dels på grund av för lite pengar till skötseln men lika mycket på grund av den allmänt låga kunskapsnivån kring ängsskötsel både på yrkessidan och bland privatpersoner och föreningar.
Kunskap om ängsskötsel behöver fördjupas
Som exempel nämner Jenny Nilsson att hon efter sina år i trädgårdsbranschen ofta hört samma förenklade ”recept” som de flesta andra: ”slå ängen, helst när sista blomman gått i frö, så kommer ängen bli full med blommor efter några år”. Men riktigt så enkelt är det inte.
– Nu generaliserar jag, men den skötseln är ungefär som att stryka alla ingredienser i ett recept utom en, och sedan ändra hur den kvarvarande ingrediensen tillagas.
Kan du utveckla vad du menar med detta?
– I väldigt grova generella drag handlar det om att man hoppar över många av den historiska ängsskötselns olika ekologiska funktioner trots att det är de som lett till ängarnas enorma artrikedom.
Som exempel lyfter hon hur viktigt det är att faga (vårstäda) ängen för att få bort löv, dött gräs och mossa och skapa markstörning så frön kan landa och gro. Jenny poängterar också att de flesta idag vill vara ”snälla” och varje år låta ängen blomma klart innan den slås vilket innebär att den utmagrande effekten av slåtter är minimal och konkurrensstarka arter får chans att växa till sig. Att slå i juli eller början av augusti; när ängar historiskt blev slagna, bidrar till att göra jorden magrare och missgynnar oönskade arter. En annan funktion som oftast saknas idag är det historiska efterbetet efter slåttern som gjorde att ängen var kortklippt innan vintern. Man kan ”efterbeta” med lie eller uppsamlande gräsklippare, annars behöver ängen ofta brännas till våren för att avlägsna dött gräs.
– Många tror att en äng är i bra skick för att den är artrik, men den artrikedomen kanske beror på att skötseln fungerade för 30-50 år sedan och ängens många långlivade örter står kvar och tolererar tillvaron sedan dess utan att kunna föryngra sig. Om man bara slår en gång om året utan någon annan insats börjar ängen försämras. Det är bättre än inget, men den skötseln funkar generellt bara utan större negativa konsekvenser i riktigt torra eller basiska ängar eftersom de inte växer igen lika fort, och i extremt magra ängar t.ex. i norra Sverige där den årliga tillväxten är otroligt låg.
Finns det träd i eller runt ängen vill Jenny även slå ett slag för hamling som också var praxis i den historiska ängen. Fullvuxna kronträd skuggar för mycket och skapar stora fagningsbehov varje vår. Hamlade träd behöver bara skötas ungefär vart femte år och de blir äldre och utvecklar högre naturvärden i tidig ålder än träd som inte hamlas.
Förutom lieslåtter är du dessutom engagerad i projektet SwedeSeed som jobbar med produktion av fröer med lokalt ursprung. Kan du förklara varför det är så viktigt?
– Sverige är stort, så lokala populationer av vilda arter har ofta utvecklat lokala anpassningar genom åren. Nu när vi vill återskapa ängar och andra artrika marker är det viktigt att vi kan få tag på fröer med lokalt ursprung så att det insådda växtmaterialet trivs och kan samspela med de lokala insekterna.
Hur går arbetet med SwedeSeed nu?
Vi jobbar på med fröinsamling, rensning, bevarande i genbank, odlingsförsök och metodutveckling kring olika odlingssystem. Det är spännande att vara med och ta fram förslag på hur vi ska förhålla oss till fröer från vilda växter i framtiden. Jag var med och satte ramarna för projektet under 2025 men i år har jag gradvis lämnat över till min kollega Sara Albinsson som kommer fortsätta projektleda SwedeSeed.
Slutligen – om du fick bestämma om något som skulle röstas igenom i riksdagen – vad skulle det vara?
– Ändra vilket årtal som Sveriges naturrestaureringsmål ska återställas till från 1993 till betydligt tidigare, och lägg mer pengar på naturvård.
Transparens: Rikare trädgård ingår i juryn som utser Årets pollinatör.